💛 Att bila från Chicago till Los Angeles har varit en dröm så länge jag kan minnas. Route 66 – den mytomspunna vägen genom Amerika. Förra året förverkligade jag den drömmen.

Route 66 upphörde officiellt som landsväg 1985, men den lever fortfarande kvar. Kanske framför allt i våra drömmar. I år fyller den mytomspunna vägen 100 år – och intresset verkar vara större än någonsin.

Vägen är olika välbevarad i de olika delstaterna, men överallt finns människor som håller historien vid liv. De gamla neonskyltarna, bensinstationerna, motellen och vägkrogarna.

Allt det där som väcker bilder av ett Amerika från en annan tid.

Och kanske är det just det som är Route 66. Inte bara en väg, utan en känsla av The American Dream – och en resa tillbaka till något man minns, eller kanske bara tror sig minnas, från sin ungdom.

Att gå över Chain of Rocks Bridge, som sträcker sig över Mississippifloden vid St. Louis, var som att kliva tillbaka i tiden. Numera är bron endast öppen för gående och cyklister, men en gång var den en del av vägen västerut. På något sätt känns det som om den fortfarande är det.

De gamla bensinstationerna är många och de går bara att älska. Och motellen! De där klassiska amerikanska motellen där man parkerar bilen precis utanför dörren. Det är som att resa tillbaka i tiden.

I Amarillo finns The Big Texan, där den som lyckas äta en enorm biff på drygt två kilo med alla tillbehör inom en timme slipper betala. Inte något jag själv skulle ge mig på! Här finns också Cadillac Ranch, där gamla Cadillacs står delvis nedgrävda i marken och besökarna lämnar sina färgglada spår.

I Petrified Forest National Park finns träd som förstenades för mer än 200 miljoner år sedan. Att se dessa märkliga formationer mitt i ökenlandskapet var nästan overkligt. Förtrollande!

Vägen är historia, men det är människorna och minnena som får den att leva vidare.

Holbrook var ett naturligt stopp längs Route 66. Den gamla västernstaden kallades en gång ”Too tough for women and churches”. Här finns fortfarande Bucket of Blood Street, som fått sitt namn efter en våldsam uppgörelse på en saloon under 1800-talet.

Men det jag framför allt minns är den magiska soluppgången. Siluetterna av Petrified Forest, öknen i förgrunden och de underbara färgerna. Bakom mig låg den lilla staden från en annan tid och höll sakta på att vakna.

Mitt i Mojaveöknen ligger Bagdad Café, som fick sitt namn efter filmen från 1987. När jag öppnade dörren förflyttades jag tillbaka i tiden och var plötsligt mitt i filmen.

Där mötte jag Andrea Pruett, som hade drivit kaféet i över 30 år. Hon berättade gärna om alla människor hon mött och om minnen från åren på Route 66.

Jag fick senare veta att Andrea gick bort i januari 2026. Det gör mig extra glad att jag fick träffa henne och höra hennes berättelser.

Efter nästan tre veckor längs Route 66 nådde vi slutligen Santa Monica.

Men det var inte själva målet som gjorde resan så speciell.

Det var friheten, musiken, människorna vi mötte och alla spåren av ett Amerika från en annan tid. Ett Amerika som på många sätt påminde mig om Sverige när jag växte upp.

Vägen är historia, men det är människorna och minnena som får den att leva vidare.