💛 Första gången jag var på opera var, som barn, i Malmö, där jag såg Figaros bröllop. En upplevelse, även om jag egentligen inte förstod någonting. Men jag hade i alla fall varit på opera.

Sedan dröjde det till 20-årsåldern när jag pluggade i Göteborg. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle bli lite mer allmänbildad och gick för att se Carmen på Stora Teatern.

Det blev början på min kärlek till opera.

Mest av allt fastnade jag för Puccini. Jag minns särskilt en föreställning av Turandot. När jag hörde Nessun dorma hände något. Rösten blev som ett musikinstrument – och vackrare än så kan det nästan inte bli.

Det har blivit många operor och operascener sedan dess, men det var en plats som lockade lite extra – Arena di Verona. Dit ville jag absolut.

Jag lyckades få biljetter på första raden, men när vi kom dit blev min man stoppad. Shorts var inte tillåtet på första raden. Att jag också hade shorts gick däremot bra!

Som tur var hade Zara fortfarande öppet och han lyckades få tag på ett par långbyxor. Allt var frid och fröjd och kvällen kunde börja. Vi bjöds på parmesan och bubbel innan föreställningen. Det blev en upplevelse på många sätt.

Vi såg Turandot den gången, men redan året efter återvände vi för att se Aida.

Det var fortfarande ljust när vi kom, men under föreställningen sänkte sig mörkret sakta över arenan. Akustiken var magisk och jag kände mig så lycklig.

Det är något med opera som berör mig på djupet. Musiken och rösterna når någonstans långt in och får mig att känna en stor ödmjukhet inför livet.

När jag fick veta att Kungliga Operan i Stockholm skulle stänga för en lång renovering slog det mig plötsligt – jag hade aldrig varit där.

Det blev en resa till Stockholm och en underbar föreställning av Puccinis Tosca. Vilken upplevelse att få höra Christina Nilsson i rollen som Tosca!

Inredningen på Kungliga Operan påminde mig om La Scala i Milano, som jag besökt tidigare.

Kungliga Operan är mindre, men så otroligt vacker.

Förutom själva operasalen var det Guldfoajén som gjorde störst intryck på mig.

När jag tänker tillbaka på mitt första operabesök i Malmö kan jag inte låta bli att le. Då förstod jag inte särskilt mycket av det jag såg och hörde. Vem kunde ana att opera skulle bli en så viktig del av mitt liv?

Ibland når en röst så djupt in i hjärtat att det nästan känns gudomligt.